"Om du behöver mer hjälp från mig får du naturligtvis mer än gärna kontakta mig på Hogwarts. Brev adresserade till rektorn kan alltid nå mig." Så säger Albus Dumbledore till trolldomsministern Cornelius Fudge i Harry Potter och Fenixorden. För Dumbledore är det titeln som är viktigast i adressen eftersom han på felaktiga grunder fråntogs sitt rektorskap tidigare i boken, men episoden visar på att adressen fungerar som en viktig del av en persons identitet. För att skydda sin identitet så lägger Dumbledore in ett indirekt förbehåll när han säger att brev adresserade till rektor alltid kan nå honom. Brev skulle säkerligen kunna komma fram till Dumbledore även om titeln rektor utelämnades, om han tillät det. Underförstått så gör Dumbledore alltså klart att han kommer att vägra acceptera brev från Fudge som inte är utställda till rektor. Jag har, genom ett ytterst olustigt och märkligt förfarande som gör mig både ledsen och upprörd, blivit utsatt för ett liknande kränkning av min identitet. Min folkbokföringsadress har nämligen, helt utan mitt godkännande blivit ändrad. Istället för gårdens namn, där jag bott i 21 år, har man istället satt dit en ytterst anonym adress med ett nummer. Jag har alltid varit stolt och glad över att min adress har bestått av det vackra namnet på min gård, som varit mitt hem sedan jag var fem år gammal. I enlighet med Dumbledores ord ovan gör jag därför följande uttalande: Brev adresserade till Aska Södergård kan alltid nå mig.
Sedan någon förklaring eller motivering till skadegörelsen på mitt hem har uteblivit så beslutade jag mig för att själv uppsöka svar på varför Skatteverket har behagat stjäla vårt gårdsnamn (eller ska man använda något annat ord än stjäla? Jag kommer främst att tänka på bortbytingar där troll ersätter ett människobarn som de rövat bort med sin egen vidriga avkomma.). Så jag ringer därför till Skatteverket. För någon som har en sådan extrem telefonskräck (för att inte tala om ren fobi för att överhuvudtaget meddela mig med andra människor) som jag så krävdes det en hel förmiddag av modsamlande och röstövningar. Handläggaren på Skatteverket var trevlig, men kunde inte göra ändringar i folkbokföringsadressen och hänvisade något kryptiskt till "dom i Gävle" som ansvariga. Av resten av samtalet att döma har en okänd myndighet beslutat om nummer på alla adresser i Sverige och dessa kan inte ändras (jag spår vissa problem vid framtida rivningar och nybyggen), det som kan ändras är tydligen något som kallas för "populäradress" vilket är ett slags tillägg till siffermanins primat. Denna "populäradress" kommer emellertid inte alltid med underrättades jag om. Angående dessa "populäradresser" så verkade handläggaren mena att de skulle vara i bestämd form och föreslog "Södergården" (just när jag trodde att det inte kunde bli värre), varvid jag förklarade att gårdarna inte hade bestämd form i den här delen av landet. Sedan blev jag hänvisad till kommunen som var de som sköter det administrativa och tilldelar "populäradresser".
Vad kan man då säga om allt detta? Det går tydligen utmärkt att utan ägarens uttryckliga tillstånd ändra namnet på privat egendom (förväntar de sig att man skall vara tacksam över att de inte döpte om gården till "Svinstian" eller "Barnvåldtäktsmännens tillhåll"?), däremot inte att på fastighetsägarens begäran återställa egendomen. Jag undrar om samma problem uppstår om sopbilen kör sönder vårt hönshus? "Vadåå, ville ni inte ha det demolerat? Det skulle ni sagt till om innan." Om återställande eller alternativt ekonomisk ersättning inte erbjuds i fallet om förstörandet av gårdens namn ser jag inget hopp om att det skulle förekomma vid förstörandet av gårdens hönshus.
Förbittrad avanmäler jag mig från tentan i religionshistoria som jag inser att det är meningslöst att göra med två hela dagar som gått bort till att lösa ett problem som andra har prackat på mig utan någon egentlig anledning. Marodörer! Hemgångsmän!
Så dagen efter går jag igenom samma procedur som dagen innan: "Kom igen, Kristofer, du vågar det här! Tänk på vad du blivit utsatt för." Går igenom anteckningar, sorterar argument och letar ny information. Och så röstövningar: ha – a , ha – a – a , ha – a – a – a osv. i en blandning av nervositet och ilska. På kommunen förstår de först inte vad jag talar om, men efter att jag förklarat vidare så verkar det gå upp ett ljus. Följande påståenden läggs nu framför mig: ändringen gjordes för flera år sedan (Skatteverkets underrättelse till mig har datumet 2006-07-28), Lantmäteriet (som enligt sin hemsida har sitt huvudkontor i Gävle – så var den gåtan löst) har gjort ändringen (något brev från Lantmäteriet angående detta verkar dock inte existera, än mindre har någon lantmätare varit här) och nummersättningen har skett enligt lag. Man ska ha kunnat inkomma med förslag på "populäradress" i en förfrågan som kommunen skickade ut för flera år sedan (en förfrågan som har den för det påstådda ändamålet märkliga titeln "Bekräftelse, ny belägenhetsadress"). När jag invänder att det här strider mot god ortnamnssed så får jag inga invändningar mot mitt påstående utan bemöts av någon slags blandning av tystnadsargumentation och byte av ämne. Något problem att få Aska Södergård som "populäradress" fanns inte (enligt Skatteverket så är alltså "populäradressen" något slags bihang till adressen och "kommer inte alltid med"). Jag tröttnar raskt på detta samtal då det står klart att kommunen inte vet något, inte kan (göra) något och bara hänvisar till ytterligare en myndighet i form av Lantmäteriet. Jag tackar därför för mig och avslutar det korta och något förvirrade samtalet. Någon mening med att framhäva min syn på frågan och mina argument fanns helt enkelt inte. Det betraktas antagligen inte som meningsfullt att ta reda på sakförhållanden och komma med argument i denna demokrati.
Följande synpunkter har jag angående detta andra telefonsamtal: Att det skulle gå flera år mellan beslut och faktisk ändring är för det första absurt. Förutom ren inkompetens så är den enda förklaringen att tidsavståndet är ett taktiskt beslut, tagel fullt medvetet för att undvika protester och kritik. Det står alltså fullständigt uppenbart att det rör sig om ett försök att strypa debatt i demokratisk anda. Lantmäteriet har alltså från Gävle kommit fram till den hysteriska nummersättningen där vår lillstuga som tjänat som förråd i många år har beviljats en egen adress (om det hade bott råttor där hade de säkert varit överlyckliga, men avsaknaden av mat och värme får dem att tillbringa sina liv annorstädes). I städerna skall tydligen flera hushåll rymmas under en adress medan uthus ska ha egna adresser på landsbygden. Och detta antagligen (några argument ges som bekant inte) med motiveringen att det skall se likadant ut i stad som på land. Vad påståendena om att man har tillfrågat de boende gäller så skulle jag vilja säga att det är ren och skär lögn. Husägarna ha istället givits intrycket dels av att beslutet redan är taget ("Bekräftelse, ny belägenhetsadress") och dels att det inte får någon praktisk betydelse (den väldigt precisa tidsbestämmelsen "flera år sedan" kontra Skatteverkets underrättelse från juli 2006). Det står också klart att "populäradress" är något slags billigt krimskrams som ska få gårdsägare att tro att ingen egentlig förändring har skett. Ungefär som när europeiska exploatörer och kolonisatörer erbjöd urbefolkningar i Amerika och andra platser glaspärlor i utbyte mot ädelmetaller och andra värdefulla produkter strax innan de konfiskerade indianernas land samt dödade eller tvångsförflyttade de bofasta där.
Fly förbannad så går jag in på riksdagens hemsida för att se vad som finns att hämta där angående gårdsnamn och belägenhetsadresser. Där framgår det tydligt att frågan debatterats ända sedan 1990 då Posten var på krigsstigen och försökte avskaffa gårdsnamn. Påståendena om att Posten försöker "att radera bort byanamn och gårdsnamn från våra adresser" förekommer så sent som i Motion 2005/06:N481 Landsbygd för tillväxt av Maud Olofsson m.fl. (c), vilket onekligen låter som ett märkligt påstående om det är Lantmäteriet som efter en lag (beslutad av riksdagen förmodar jag, såvida det inte finns en särskild hemgångsförening i Sverige med lagstiftningsrätt) som står för raderandet av gårdsnamn. Det skulle onekligen vara intressant att höra Maud Olofssons syn på detta. I motion 2004/05:Bo247 talas det om att kommunen upprättat ett nytt lägenhetsregister (sic!) för landsbygden, att den nya belägenhetsadressen sedan används av myndigheter och större företag som postadress vilket får till följd att gårdarna får två postadresser, de boende blir upprörda samt att förvirring uppstår då räddningstjänst m.fl. använder sig av den inarbetade adressen. Motionen avstyrktes när den utskottsbehandlades (men m, fp, kd och c reserverade sig mot detta) med motiveringen att god ortnamnssed står inskrivet i kulturminneslagen och att regelverken för Lantmäteriverket och Ortnamnsrådet skyddar kulturarv i form av ortnamn. Vilket de alltså bevisligen inte gör.
God ortsnamnssed i kulturminneslagen följs med andra ord inte. Kulturutskottet verkar tro att bättre information skall råda bot på detta medan de tydligen oinformerade myndighetsutövarna vid lantmäteriet och kommunerna anser sig arbeta efter en lag (antagligen inte kulturminneslagen utan snarare lagen om lägenhetsregister). Varför exempelvis Ortnamnsrådet inte fullgör sina uppgifter är naturligtvis en gåta. Okunskap kan naturligtvis vara orsaken, men också att de anser sig vara bakbundna av lagen om lägenhetsregister. Nummer är i vilket fall inte estetiskt tilltalande utan är att betrakta som skadegörelse på gårdsadresser. Ungefär som om någon målade dit texten "2 Mos 21:24" i gult på det fina vita rådhuset i Vadstena.
Visst hopp finns dock om att de av folket nyvalda riksdagen och regeringen (åtminstone påstår republikaner att statsråd, tillsammans med domare, generaldirektörer, landshövdingar, sekreterare och lokalvårdare är direktvalda av folket – "all proves right, if lies be true") skall göra något åt vansinnet.
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar