Konung med Guds nåde

I och med den kristna kyrkans etablering i Sverige så kom kungamakten att få en religiös prägel vilket var en av de viktigaste grundstenarna i att forma en svensk stat. Karl den store var den förste västerländske monarken vars kröning fick kyrklig dignitet år 800, men redan tidigare hade denna ordning gällt i Bysans. Den antika kröningen med smörjning och symboler som krona spira och ring användes även vid de kristna konungarnas kröningar. Konung med Guds nåde heter på latin Rex Dei Gloriae vilket tillsammans med andra begrepp som praecipium membrum ecclesiae (kyrkans främste medlem) och custos utriusque tabulae (väktare av lagens båda tavlor) knöts till den medeltida svenska kungamakten. Under 1600-talet kom konungen under inflytande av absolutistiska idéer att betraktas som vicarius Dei (Guds ställföreträdare) och imago Dei (Guds avbild). Ännu Gustav VI Adolf betecknades som konung med Guds nåde vilket alltså är ett begrepp som funnits med från början av 1200-talet och ända fram till 1973. Trots att alla svenska kungar från Erik X till Gustav VI Adolf regerat med Guds nåde så förknippas begreppet främst med det karolinska enväldet. Detta beror på att den absolutistiska ideologin då stod på sin höjdpunkt vilket innebar att det då var viktigt att betona att kungen var ensam om att styra över riket eftersom han ensam hade blivit utsedd till detta av Gud. Detta illustreras mycket bra i en av den karolinska psalmbokens psalmer:


XII.
Psalmer för åthskillige Stånds perso-
ner/ och widh besynnerliga tilfällen.
I.
En Konungs Böne-Psalm.
320.
Se tonen Num. 283.

1. JAgh kommer för tigh / HErre /
Medh ödmiuk böön och röst ;
Fast synden wil / ty wärre!
Förtaga all min tröst:
Så ästu doch så blijd /
At tu eij synd förwiter /
När man af hiertat liter
På tigh i allan tijd.

2. Tu månde Dawid låfwa/
När han tilbeder tigh /
At han skal fåå then gåfwa /
Then tu så mildelig
Haar tilsagt i titt Ord.
Ther widh wil jagh migh fästa:
Tu wetst ju allas bästa;
Tin nådh är wida spord.

3. Tu store Gudh och Herre/
Som råder öfwer alt /
Then större och then smärre:
Tu hafwer migh befalt /
Och thet af blotta nådh /
At jagh titt folck skal styra /
Och tin Församling dyra
Försee medh rådh och dådh.

4. O Himmlens Konung store!
Igenom tina nådh
Är jagh en Konung worden:
Gif migh thet bästa rådh.
Se til min swaghet stoor:
Jagh är som andra alla/
Som Uthi synden falla/
Så länge jagh här boor.

5. Tå jagh migh låter wårda
Om thet tu migh förtroor;
Och seer thet answar hårda;
Tå blijr min börda stoor.
Förthenskull/ HErre Gudh/
Tin wijshet migh förläna/
At jagh tigh stedz må tiena
Och wandra i tin Budh.

6. Tu haar oß allom gifwit
Tin helga Lagh och Ord:
Wår plicht oß föreskrifwit/
At tin Lag warder giord.
Min Gudh tag eij från migh
Titt Ord/ tin rena lära/
Och Sacramenten skiära;
Så går jag tryggelig.

7. Och Moses war befallad/
At wyrda HErrans Lagh/
Ther til war Dawid kallad/
At läsan natt och dagh;
Thet giorde the också:
Tå woro the tigh käre:
O HErre migh beskäre/
Jagh titt Ord älska må!

8. Förlän migh/ Gudh/ tin nåde/
Jagh kunde wäldelig
Förtaga all then wåde /
Som Satan listelig
Wil föra oß uppå.
Låt tin Församlings skara
Tigh tiena utan fahra/
Och i tin fruchtan ståå.

9. Tigh haar täckts migh befalla/
At skipa Lagh och rätt
Bland undersåter alla;
At man på intet sätt
Skal lida wåld och meen.
Gif migh tin wijshet goda/
Så står til at förmoda/
At rätt skeer hwar och en.

10. En fader til at wara
För landet är jagh satt/
At nödh och alsköns fahra
Förhindra dagh och natt.
Gif Gudh/ som alt förmår/
At jagh migh så förbarmer/
At ingen tryckt och armer
Ifrån migh tröstlös går.

11. Then onda til at straffa
Jagh swärdet bära må;
Hos migh skal then eij skaffa/
Som arghet slår uppå.
Lät migh/ o HErre kär!
Then onda platt förgiöra/
Theß arghet så förstöra/
At dygd befrämjas här.

12. Then macht tu/ Gudh/ migh gifwer/
Är blott tin nådeskänck/
Jagh tigh ock then tilskrifwer.
På migh/ o HErre! tänck:
Och gif tin Helga And /
At jagh til synd eij skrider/
Eij giör at någon qwider
Om wåld uthi titt land.

13. En Förste til at wara
Af tigh jagh satter är/
Ty wil jagh intet spara/
At uthstå alt beswär;
Samt lefwa gudelig/
Och folcket så gåå före/
At thet ett rättesnöre
Kan hafwa uthi migh.

14. Lät undersåter mina
Tigh altijd hafwa kär/
Och låta lydno skina
I alt tigh täckligt är.
Tu wille ock wårt land
En rolig frijd beskära/
At hwar må sigh förmera
Uthi sitt kall och stand.

15. Jagh sidst migh til tigh wänder/
O HErre JEsu Christ!
Hwar i min böön sigh ändar;
At tu min synd och brist
Wilt uthaf nåde blijd
Migh aldeels eftergifwa/
At jagh må salig blifwa/
Nu och i ewig tijd.

16. Min krona är beswärlig/
O JEsu! tänck ther på/
Ehuru skiön och härlig
Hon eljest synas må:
Så skal doch kronan tin/
Then the af törne giorde /
Hwars swårhet tu försporde/
Här lätta mödan min.

17. O Christe Konung dyre!
Som råder wijdt och bredt/
Lät migh här folck så styra/
At jagh i ewighet
Regera må medh tigh;
Och bära ther then krona/
Then offta här i trona
Migh hugnar innerlig.

Psalmen poängterar att envåldskonungen har sin makt av Gud men tar också upp Moses och David som exempel på att konungen måste följa Guds lag vilket under denna tid var synonymt med Sveriges lag. Konungen som person beskrivs också vara en syndare som alla andra, vilket för tankarna till läran om konungens två kroppar. Den går ut på att konungen har en politisk kropp som är odödlig och ofelbar medan den naturliga kroppen har alla brister som föreligger andra människor. Läran anses inte ha fått något egentligt fäste i Sverige, men det är troligen under det karolinska enväldet som den svenska monarkin kommer närmast att omfatta läran om de två kropparna. Syftet med psalmen är liksom de två kropparna att förklara hur en syndig människa har möjlighet att genomdriva Guds vilja på jorden.