Gårdsnamn – ett immateriellt kulturarv

"Om du behöver mer hjälp från mig får du naturligtvis mer än gärna kontakta mig på Hogwarts. Brev adresserade till rektorn kan alltid nå mig." Så säger Albus Dumbledore till trolldomsministern Cornelius Fudge i Harry Potter och Fenixorden. För Dumbledore är det titeln som är viktigast i adressen eftersom han på felaktiga grunder fråntogs sitt rektorskap tidigare i boken, men episoden visar på att adressen fungerar som en viktig del av en persons identitet. För att skydda sin identitet så lägger Dumbledore in ett indirekt förbehåll när han säger att brev adresserade till rektor alltid kan nå honom. Brev skulle säkerligen kunna komma fram till Dumbledore även om titeln rektor utelämnades, om han tillät det. Underförstått så gör Dumbledore alltså klart att han kommer att vägra acceptera brev från Fudge som inte är utställda till rektor. Jag har, genom ett ytterst olustigt och märkligt förfarande som gör mig både ledsen och upprörd, blivit utsatt för ett liknande kränkning av min identitet. Min folkbokföringsadress har nämligen, helt utan mitt godkännande blivit ändrad. Istället för gårdens namn, där jag bott i 21 år, har man istället satt dit en ytterst anonym adress med ett nummer. Jag har alltid varit stolt och glad över att min adress har bestått av det vackra namnet på min gård, som varit mitt hem sedan jag var fem år gammal. I enlighet med Dumbledores ord ovan gör jag därför följande uttalande: Brev adresserade till Aska Södergård kan alltid nå mig.

Sedan någon förklaring eller motivering till skadegörelsen på mitt hem har uteblivit så beslutade jag mig för att själv uppsöka svar på varför Skatteverket har behagat stjäla vårt gårdsnamn (eller ska man använda något annat ord än stjäla? Jag kommer främst att tänka på bortbytingar där troll ersätter ett människobarn som de rövat bort med sin egen vidriga avkomma.). Så jag ringer därför till Skatteverket. För någon som har en sådan extrem telefonskräck (för att inte tala om ren fobi för att överhuvudtaget meddela mig med andra människor) som jag så krävdes det en hel förmiddag av modsamlande och röstövningar. Handläggaren på Skatteverket var trevlig, men kunde inte göra ändringar i folkbokföringsadressen och hänvisade något kryptiskt till "dom i Gävle" som ansvariga. Av resten av samtalet att döma har en okänd myndighet beslutat om nummer på alla adresser i Sverige och dessa kan inte ändras (jag spår vissa problem vid framtida rivningar och nybyggen), det som kan ändras är tydligen något som kallas för "populäradress" vilket är ett slags tillägg till siffermanins primat. Denna "populäradress" kommer emellertid inte alltid med underrättades jag om. Angående dessa "populäradresser" så verkade handläggaren mena att de skulle vara i bestämd form och föreslog "Södergården" (just när jag trodde att det inte kunde bli värre), varvid jag förklarade att gårdarna inte hade bestämd form i den här delen av landet. Sedan blev jag hänvisad till kommunen som var de som sköter det administrativa och tilldelar "populäradresser".

Vad kan man då säga om allt detta? Det går tydligen utmärkt att utan ägarens uttryckliga tillstånd ändra namnet på privat egendom (förväntar de sig att man skall vara tacksam över att de inte döpte om gården till "Svinstian" eller "Barnvåldtäktsmännens tillhåll"?), däremot inte att på fastighetsägarens begäran återställa egendomen. Jag undrar om samma problem uppstår om sopbilen kör sönder vårt hönshus? "Vadåå, ville ni inte ha det demolerat? Det skulle ni sagt till om innan." Om återställande eller alternativt ekonomisk ersättning inte erbjuds i fallet om förstörandet av gårdens namn ser jag inget hopp om att det skulle förekomma vid förstörandet av gårdens hönshus.

Förbittrad avanmäler jag mig från tentan i religionshistoria som jag inser att det är meningslöst att göra med två hela dagar som gått bort till att lösa ett problem som andra har prackat på mig utan någon egentlig anledning. Marodörer! Hemgångsmän!


Så dagen efter går jag igenom samma procedur som dagen innan: "Kom igen, Kristofer, du vågar det här! Tänk på vad du blivit utsatt för." Går igenom anteckningar, sorterar argument och letar ny information. Och så röstövningar: ha – a , ha – a – a , ha – a – a – a osv. i en blandning av nervositet och ilska. På kommunen förstår de först inte vad jag talar om, men efter att jag förklarat vidare så verkar det gå upp ett ljus. Följande påståenden läggs nu framför mig: ändringen gjordes för flera år sedan (Skatteverkets underrättelse till mig har datumet 2006-07-28), Lantmäteriet (som enligt sin hemsida har sitt huvudkontor i Gävle – så var den gåtan löst) har gjort ändringen (något brev från Lantmäteriet angående detta verkar dock inte existera, än mindre har någon lantmätare varit här) och nummersättningen har skett enligt lag. Man ska ha kunnat inkomma med förslag på "populäradress" i en förfrågan som kommunen skickade ut för flera år sedan (en förfrågan som har den för det påstådda ändamålet märkliga titeln "Bekräftelse, ny belägenhetsadress"). När jag invänder att det här strider mot god ortnamnssed så får jag inga invändningar mot mitt påstående utan bemöts av någon slags blandning av tystnadsargumentation och byte av ämne. Något problem att få Aska Södergård som "populäradress" fanns inte (enligt Skatteverket så är alltså "populäradressen" något slags bihang till adressen och "kommer inte alltid med"). Jag tröttnar raskt på detta samtal då det står klart att kommunen inte vet något, inte kan (göra) något och bara hänvisar till ytterligare en myndighet i form av Lantmäteriet. Jag tackar därför för mig och avslutar det korta och något förvirrade samtalet. Någon mening med att framhäva min syn på frågan och mina argument fanns helt enkelt inte. Det betraktas antagligen inte som meningsfullt att ta reda på sakförhållanden och komma med argument i denna demokrati.

Följande synpunkter har jag angående detta andra telefonsamtal: Att det skulle gå flera år mellan beslut och faktisk ändring är för det första absurt. Förutom ren inkompetens så är den enda förklaringen att tidsavståndet är ett taktiskt beslut, tagel fullt medvetet för att undvika protester och kritik. Det står alltså fullständigt uppenbart att det rör sig om ett försök att strypa debatt i demokratisk anda. Lantmäteriet har alltså från Gävle kommit fram till den hysteriska nummersättningen där vår lillstuga som tjänat som förråd i många år har beviljats en egen adress (om det hade bott råttor där hade de säkert varit överlyckliga, men avsaknaden av mat och värme får dem att tillbringa sina liv annorstädes). I städerna skall tydligen flera hushåll rymmas under en adress medan uthus ska ha egna adresser på landsbygden. Och detta antagligen (några argument ges som bekant inte) med motiveringen att det skall se likadant ut i stad som på land. Vad påståendena om att man har tillfrågat de boende gäller så skulle jag vilja säga att det är ren och skär lögn. Husägarna ha istället givits intrycket dels av att beslutet redan är taget ("Bekräftelse, ny belägenhetsadress") och dels att det inte får någon praktisk betydelse (den väldigt precisa tidsbestämmelsen "flera år sedan" kontra Skatteverkets underrättelse från juli 2006). Det står också klart att "populäradress" är något slags billigt krimskrams som ska få gårdsägare att tro att ingen egentlig förändring har skett. Ungefär som när europeiska exploatörer och kolonisatörer erbjöd urbefolkningar i Amerika och andra platser glaspärlor i utbyte mot ädelmetaller och andra värdefulla produkter strax innan de konfiskerade indianernas land samt dödade eller tvångsförflyttade de bofasta där.

Fly förbannad så går jag in på riksdagens hemsida för att se vad som finns att hämta där angående gårdsnamn och belägenhetsadresser. Där framgår det tydligt att frågan debatterats ända sedan 1990 då Posten var på krigsstigen och försökte avskaffa gårdsnamn. Påståendena om att Posten försöker "att radera bort byanamn och gårdsnamn från våra adresser" förekommer så sent som i Motion 2005/06:N481 Landsbygd för tillväxt av Maud Olofsson m.fl. (c), vilket onekligen låter som ett märkligt påstående om det är Lantmäteriet som efter en lag (beslutad av riksdagen förmodar jag, såvida det inte finns en särskild hemgångsförening i Sverige med lagstiftningsrätt) som står för raderandet av gårdsnamn. Det skulle onekligen vara intressant att höra Maud Olofssons syn på detta. I motion 2004/05:Bo247 talas det om att kommunen upprättat ett nytt lägenhetsregister (sic!) för landsbygden, att den nya belägenhetsadressen sedan används av myndigheter och större företag som postadress vilket får till följd att gårdarna får två postadresser, de boende blir upprörda samt att förvirring uppstår då räddningstjänst m.fl. använder sig av den inarbetade adressen. Motionen avstyrktes när den utskottsbehandlades (men m, fp, kd och c reserverade sig mot detta) med motiveringen att god ortnamnssed står inskrivet i kulturminneslagen och att regelverken för Lantmäteriverket och Ortnamnsrådet skyddar kulturarv i form av ortnamn. Vilket de alltså bevisligen inte gör.

God ortsnamnssed i kulturminneslagen följs med andra ord inte. Kulturutskottet verkar tro att bättre information skall råda bot på detta medan de tydligen oinformerade myndighetsutövarna vid lantmäteriet och kommunerna anser sig arbeta efter en lag (antagligen inte kulturminneslagen utan snarare lagen om lägenhetsregister). Varför exempelvis Ortnamnsrådet inte fullgör sina uppgifter är naturligtvis en gåta. Okunskap kan naturligtvis vara orsaken, men också att de anser sig vara bakbundna av lagen om lägenhetsregister. Nummer är i vilket fall inte estetiskt tilltalande utan är att betrakta som skadegörelse på gårdsadresser. Ungefär som om någon målade dit texten "2 Mos 21:24" i gult på det fina vita rådhuset i Vadstena.

Visst hopp finns dock om att de av folket nyvalda riksdagen och regeringen (åtminstone påstår republikaner att statsråd, tillsammans med domare, generaldirektörer, landshövdingar, sekreterare och lokalvårdare är direktvalda av folket – "all proves right, if lies be true") skall göra något åt vansinnet.

Fortsättning följer.

Vidrigt angrepp på vårt kulturarv

Det går tydligen bra att få sin adress ändrad av Skatteverket utan att man flyttat och dessutom mot ens egen vilja. Enligt ett underrättelsebrev från Skatteverket så har min kommun fastställt adresser i det område där jag är folkbokförd. Normalt borde det gå att bekämpa sådan idioti utan alltför stor ansträngning, men svårigheterna hopar sig när kommunen får Skatteverket att gå sina mörka ärenden. Olika myndigheter samarbetar alltså för att åstadkomma denna kulturskymning, vilket naturligtvis försvårar utredandet av vilken myndighet man skall vända sig till för klagomål. Genom att låta Skatteverket ändra i folkbokföringen utan berördas medgivande hoppas uppenbarligen de ansvariga mörkermännen undgå kritik och motstånd då de (antagligen fullt riktigt) utgår från att folk i allmänhet drar sig för att ägna sin tid åt att bråka om något som redan är gjort. Postens del i det hela är (liksom ansvaret för nidingsdådet i övrigt) oklart, dock är det känt sedan tidigare att Posten gjort ett misslyckat försök att förinta gårdsnamnen. Huruvida det nya läget är en fortsättning på denna kampanj eller något nytt vet jag inte, klart är att det i vilket fall rör sig om samma mål i form av förstörandet av det kulturarv som de svenska gårdsnamnen utgör.

Tilltaget motiveras (egentligen inte alls, men efter en lång tids sökande på Google så behagar några kommuner ha publicerat följande "argument" på sina hemsidor) med att det skall bli tydligare att se var adressen ifråga är belägen. Exakt vad som ska göra det till ett giltigt argument begriper jag inte. Det kanske rör sig om värdelös programvara till adressregister, GPS eller liknande som har begränsat antal bokstäver och måste innehålla siffror eller att stadsbor inte vet åt vilket håll söder är eller att det inte ser snyggt och prydligt ut om inte alla adresser ser likadana ut med undantag av numret eller att man hade för lite att göra och beslöt sig för att ändra adresser som tidsfördriv. I vilket fall som helst så har man åstadkommit en högst oönskad namnkonkurrens mellan det urgamla gårdsnamnet och det nya, stadsanpassade gatunamnet med nummer baktill. Namnkonkurrens är i detta fall något som väldigt lätt försvårar den tydlighet som kulturarvsfördrvarna säger sig vilja åstadkomma. Det beror på att man gett sig på en av de allra segaste strukturerna i vårt kulturarv, det är nämligen otroligt svårt att ändra på namn med månghundraårig historia som gårdsnamnen oftast har. Lägg därtill den tvingande förändringen i form av ingreppet i folkbokföringen så har man skapat alla förutsättningar för missförstånd och otydlighet.

Det är alltså oklart om vem som står bakom ändringen, men om jag inte missminner mig så går det hela tillbaka på ett riksdagsbeslut, dock med största sannolikhet fattat utan någon som helst tanke på att förstöra gårdsnamnen, som trots allt utgör en viktig del av Sveriges immateriella kulturarv. Fast det är klart, kan stadsborna i riksdagen utan skruper jämna de medeltida stadskärnorna med marken så kan de väl förstöra landsbygdens kulturarv också - jag får väl vara tacksam för att det inte rör som om grävmaskiner som river min sockenkyrka som uppfördes i början av 1200-talet.

Det hela går tydigen ut på att slumpvis välja namnet på en by, socken, kossa, fordon eller dylikt och sedan göra adresser av det genom att ge byggnader (som någon gång eller någon gång i framtiden kan tänkas vara möjliga för en människa att bo i) nära namnet nummer. Min gård har getts två nummer, nämligen 102 och 104 - vad som hänt med 103 vet jag inte, det kanske är grannen 1 kilometer bort som fått det numret eller också kanske det reserverats till min hund ifall han skulle få för sig att bygga en hundkoja. Om någon skulle läsa detta mottages hjälp med information och förslag till åtgärder för att ställa allt tillrätta igen tacksamt.

Nu är jag alldeles för arg och upprörd för att fortsätta mitt skrivande, det finns dock mycket mer att säga och fortsättning följer garanterat.

Konung med Guds nåde

I och med den kristna kyrkans etablering i Sverige så kom kungamakten att få en religiös prägel vilket var en av de viktigaste grundstenarna i att forma en svensk stat. Karl den store var den förste västerländske monarken vars kröning fick kyrklig dignitet år 800, men redan tidigare hade denna ordning gällt i Bysans. Den antika kröningen med smörjning och symboler som krona spira och ring användes även vid de kristna konungarnas kröningar. Konung med Guds nåde heter på latin Rex Dei Gloriae vilket tillsammans med andra begrepp som praecipium membrum ecclesiae (kyrkans främste medlem) och custos utriusque tabulae (väktare av lagens båda tavlor) knöts till den medeltida svenska kungamakten. Under 1600-talet kom konungen under inflytande av absolutistiska idéer att betraktas som vicarius Dei (Guds ställföreträdare) och imago Dei (Guds avbild). Ännu Gustav VI Adolf betecknades som konung med Guds nåde vilket alltså är ett begrepp som funnits med från början av 1200-talet och ända fram till 1973. Trots att alla svenska kungar från Erik X till Gustav VI Adolf regerat med Guds nåde så förknippas begreppet främst med det karolinska enväldet. Detta beror på att den absolutistiska ideologin då stod på sin höjdpunkt vilket innebar att det då var viktigt att betona att kungen var ensam om att styra över riket eftersom han ensam hade blivit utsedd till detta av Gud. Detta illustreras mycket bra i en av den karolinska psalmbokens psalmer:


XII.
Psalmer för åthskillige Stånds perso-
ner/ och widh besynnerliga tilfällen.
I.
En Konungs Böne-Psalm.
320.
Se tonen Num. 283.

1. JAgh kommer för tigh / HErre /
Medh ödmiuk böön och röst ;
Fast synden wil / ty wärre!
Förtaga all min tröst:
Så ästu doch så blijd /
At tu eij synd förwiter /
När man af hiertat liter
På tigh i allan tijd.

2. Tu månde Dawid låfwa/
När han tilbeder tigh /
At han skal fåå then gåfwa /
Then tu så mildelig
Haar tilsagt i titt Ord.
Ther widh wil jagh migh fästa:
Tu wetst ju allas bästa;
Tin nådh är wida spord.

3. Tu store Gudh och Herre/
Som råder öfwer alt /
Then större och then smärre:
Tu hafwer migh befalt /
Och thet af blotta nådh /
At jagh titt folck skal styra /
Och tin Församling dyra
Försee medh rådh och dådh.

4. O Himmlens Konung store!
Igenom tina nådh
Är jagh en Konung worden:
Gif migh thet bästa rådh.
Se til min swaghet stoor:
Jagh är som andra alla/
Som Uthi synden falla/
Så länge jagh här boor.

5. Tå jagh migh låter wårda
Om thet tu migh förtroor;
Och seer thet answar hårda;
Tå blijr min börda stoor.
Förthenskull/ HErre Gudh/
Tin wijshet migh förläna/
At jagh tigh stedz må tiena
Och wandra i tin Budh.

6. Tu haar oß allom gifwit
Tin helga Lagh och Ord:
Wår plicht oß föreskrifwit/
At tin Lag warder giord.
Min Gudh tag eij från migh
Titt Ord/ tin rena lära/
Och Sacramenten skiära;
Så går jag tryggelig.

7. Och Moses war befallad/
At wyrda HErrans Lagh/
Ther til war Dawid kallad/
At läsan natt och dagh;
Thet giorde the också:
Tå woro the tigh käre:
O HErre migh beskäre/
Jagh titt Ord älska må!

8. Förlän migh/ Gudh/ tin nåde/
Jagh kunde wäldelig
Förtaga all then wåde /
Som Satan listelig
Wil föra oß uppå.
Låt tin Församlings skara
Tigh tiena utan fahra/
Och i tin fruchtan ståå.

9. Tigh haar täckts migh befalla/
At skipa Lagh och rätt
Bland undersåter alla;
At man på intet sätt
Skal lida wåld och meen.
Gif migh tin wijshet goda/
Så står til at förmoda/
At rätt skeer hwar och en.

10. En fader til at wara
För landet är jagh satt/
At nödh och alsköns fahra
Förhindra dagh och natt.
Gif Gudh/ som alt förmår/
At jagh migh så förbarmer/
At ingen tryckt och armer
Ifrån migh tröstlös går.

11. Then onda til at straffa
Jagh swärdet bära må;
Hos migh skal then eij skaffa/
Som arghet slår uppå.
Lät migh/ o HErre kär!
Then onda platt förgiöra/
Theß arghet så förstöra/
At dygd befrämjas här.

12. Then macht tu/ Gudh/ migh gifwer/
Är blott tin nådeskänck/
Jagh tigh ock then tilskrifwer.
På migh/ o HErre! tänck:
Och gif tin Helga And /
At jagh til synd eij skrider/
Eij giör at någon qwider
Om wåld uthi titt land.

13. En Förste til at wara
Af tigh jagh satter är/
Ty wil jagh intet spara/
At uthstå alt beswär;
Samt lefwa gudelig/
Och folcket så gåå före/
At thet ett rättesnöre
Kan hafwa uthi migh.

14. Lät undersåter mina
Tigh altijd hafwa kär/
Och låta lydno skina
I alt tigh täckligt är.
Tu wille ock wårt land
En rolig frijd beskära/
At hwar må sigh förmera
Uthi sitt kall och stand.

15. Jagh sidst migh til tigh wänder/
O HErre JEsu Christ!
Hwar i min böön sigh ändar;
At tu min synd och brist
Wilt uthaf nåde blijd
Migh aldeels eftergifwa/
At jagh må salig blifwa/
Nu och i ewig tijd.

16. Min krona är beswärlig/
O JEsu! tänck ther på/
Ehuru skiön och härlig
Hon eljest synas må:
Så skal doch kronan tin/
Then the af törne giorde /
Hwars swårhet tu försporde/
Här lätta mödan min.

17. O Christe Konung dyre!
Som råder wijdt och bredt/
Lät migh här folck så styra/
At jagh i ewighet
Regera må medh tigh;
Och bära ther then krona/
Then offta här i trona
Migh hugnar innerlig.

Psalmen poängterar att envåldskonungen har sin makt av Gud men tar också upp Moses och David som exempel på att konungen måste följa Guds lag vilket under denna tid var synonymt med Sveriges lag. Konungen som person beskrivs också vara en syndare som alla andra, vilket för tankarna till läran om konungens två kroppar. Den går ut på att konungen har en politisk kropp som är odödlig och ofelbar medan den naturliga kroppen har alla brister som föreligger andra människor. Läran anses inte ha fått något egentligt fäste i Sverige, men det är troligen under det karolinska enväldet som den svenska monarkin kommer närmast att omfatta läran om de två kropparna. Syftet med psalmen är liksom de två kropparna att förklara hur en syndig människa har möjlighet att genomdriva Guds vilja på jorden.

Den blomstertid nu kommer

Så här under sommaren så är naturligtvis den välkända psalmen Den blomstertid nu kommer ett hett samtalsämne. Diskrimineringsombudsmannen (DO) vill nämligen ta bort denna symbol för skolavslutningen från just skolavslutningen. Naturligtvis skall avslutningen inte heller få ske i kyrkorna enlig DO. Själv är jag varken döpt eller konfirmerad och är ytterst sällan inne i kyrkor, vilket är synd eftersom våra kyrkor utgör ett värdefullt kulturarv. De gånger jag är inne i en kyrka känner jag mig dock inte diskriminerad, det gjorde jag inte heller under skolavslutningarna i grundskolan. Att vara i kyrkan en gång om året och bland den mängd sånger som framförs där sjunga en psalm kan knappast sägas vara diskriminerande mot icke-kristna. Särskilt inte med tanke på att just psalmerna spelar en så stor roll i svensk litteraturhistoria. Om man vill undvika att elever känner sig illa till mods så kan man stryka August Strindberg från undervisningen. Den blomstertid borde få vara kvar, den är redan kraftigt censurerad i 1986 års psalmbok (vilket gäller för alla äldre psalmer som inte strukits helt, vilket de flesta dock gjorts). Här är den dock i ocensurerat skick, tagen från den karolinska psalmboken från 1695:

317.

Een Sommarwisa. Se tonen Num.412.

1. Then blomstertijd nu kommer

Medh lust och fägring stoor/

Nu nalkas liufwe Sommar/

Tå gräs och örter groor.

Then blida Sool upwärmer

Alt hwad haar warit dödt;

Tå hon oß skrider närmar/

Blijr thet på nyo födt.

2. The fagra blomsterängiar

Och åkrens ädla sädh/

The grönskand´ örtesängiar

Och alla gröna trädh/

The skola oß påminna

Gudz godhets rikedom:

At wij Gudz nådh besinna/

Som räcker åhret om.

3. Man hörer foglar siunga

Medh mångahanda liudh;

Skal icke tå wår tunga

Lofsäija HErran Gudh?

Min siäl uphög Gudz ähra

Medh lof och glädiesång/

Som frögda wil och nähra

Oß medh wälgierning mång.

4. Tu ädle JEsu Christe/

Wår glädie-Sool och skijn/

Blif hos oß til wårt sidste;

Upwärm wårt kalla sinn:

Gif kärleks eld i hierta:

Förnya siäl och and:

Wänd bort all sorg och smärta/

Medh tine milda hand.

5. Tu Sarons blomster skiöna/

Tu Lilja i grön dahl/

Ach! wärdes siälen kröna

Medh dygder til stort tahl:

Tin nådh låt henne fuchta/

Som dagg uthaf Zion;

At hon må liufligt luchta/

Som roos i Libanon.

6. Wälsigna åhrets gröda/

Och watna tu wårt land:

Gif oß nödtorftif föda;

Wälsigna siö och strand.

Tin fotspor drype af fetma.

Bespisa medh titt Ord/

Och medh theß liufwe sötma/

Oß uppå thenna jord.

Willem van Nassov

Den nederländska nationalsången är inte bara vacker, utan den ger också en intressant inblick i tidigmodern mentalitet. Sången handlar om Vilhelm I, prins av Oranien som levde 1533-84. Han blev 1559 utsedd till ståthållare över Holland, Zeeland och Utrecht av den spanske kungen men kom från 1568 att deltaga i den militära kampen mot Spanien. 1572 valdes Vilhelm till nederländsk ståthållare och ledde därefter frihetskampen mot det katolska Spanien. Vilhelm mördades senare av en katolsk fanatiker som av många protestanter då som nu ansetts vara lejd av jesuiterna.

Willem van Nassov kallas så eftersom begynnelsebokstaven i var och en av de femton verserna tillsammans bildar just detta namn. Sångtexten inleds med en presentation av Vilhelm vilken sägs alltid ha hållit den spanske kungen i ära. Därefter ges prinsen av Oranien rollen som Guds instrument, hans gudsfruktan anges som orsak till att Vilhelm fördrivits. Eftersom Vilhelm har Gud och rätten på sin sida skall dock hans undersåtar ställa upp för honom. Ett argument som understödjer detta krav är att Vilhelm och hans bröder personligen blött för den goda sakens skull. Vilhelms oskuld bedyras därefter följt av ett bibliskt exempel i form av David som liksom Vilhelm misstänkliggjordes och fördrevs av kungen men, genom Guds nåd blev kung i Israel. Hjältemod och dödsföraktan är egenskaper som sedan tillskrivs Vilhelm tillsammans med hans innerliga medlidande för Nederländerna som plågas av spanjorerna. Mod tillskrivs inte bara Vilhelm och hans bröder utan även hans män i kampen mot spanjorerna. Sedan kommer något av en kort sammanfattning med kristligheten i sitt värv, det furstliga modet samt förklaringen att Vilhelm inte begått något brott. Ifall någon trots detta fortfarande skulle tycka det var konstigt att man kan bekriga kungen av Spanien santidigt som man ärar honom så används som avslutning en teologisk förklaring. Denna går ut på att Vilhelm aldrig föraktat sin kung, men att han först och främst är skyldig Gud trohet då rättfärdigheten kräver så.

Det mest intressanta med detta är att direkt kritik mot den spanske kungen undviks genom att betona at Vilhelm varit sin kung trogen. Legitimeringen av upproret sker därför på ett passivt sätt där plikten ock lydnaden betonas. Gud måste lydas mer än kungen just eftersom Gud är det högsta majestätet. Eftersom Vilhelm är oskyldig till det han anklagats för gör att han har rätten, och i förlängningen även Gud, på sin sida.